Faraos hantverkare i Konungarnas dal
Byn Deir el-Medina låg i en isolerad dal, utanför dagens Luxor i Södra Egypten, där några unika arbetare levde under Nya riket (ca 1500–1080 f.Kr.). De var kungagravarnas byggare i Kungarnas dal utanför forntidens Thebe. Deras uppgift var att säkra faraonernas eviga vila, men samtidigt skapade de ett samhälle så ovanligt att det fortfarande fascinerar.Medan bönderna i det övriga Egypten slet, levde invånarna i Deir el-Medina ett skyddat men strikt kontrollerat liv. De var privilegierade hantverkare med statlig lön, egna tempel och tillgång till litteratur – men också föremål för sträng övervakning, maktmissbruk och genomförde också den första dokumenterade strejken i historien.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med egyptologen och museiintendenten Sofia Häggman, aktuell med boken Faraos egna arbetare: Liv och död i Konungarnas dal (Natur och kultur), om livet i hantverkarbyn Deir el-Medina och dess roll i den faraoniska gravkulturen.Deir el-Medina grundades i början av den 18:e dynastin i forntidens Egypten, omkring 1500 f.Kr., som en statligt organiserad bosättning för de arbetare som byggde och dekorerade faraonernas gravar i Konungarnas dal. Här bodde skrivare, målare, stenbrytare, arkitekter och deras familjer i ett samhälle som i praktiken fungerade som en självstyrande enklav.Deir el-Medina var ett strikt organiserat samhälle, styrt av Nekropolens administration. Arbetarna kallades ”kungens egna män” och arbetade i lag under två förmän, medan skrivarna ansvarade för dokumentation, närvarolistor och löner. Lojaliteten till farao formaliserades i en ed, där arbetarna svor att inte stjäla eller avslöja kungliga hemligheter.Byn var en sluten, men livlig värld. Invånarna hade egna hus, mark och tillgång till spannmålslöner från staten. De hade fritid, bedrev hantverk och upprätthöll religiösa kulter, särskilt till gudinnan Hathor. Skrivkunnigheten var exceptionellt hög – upp till 40 procent av befolkningen kunde läsa och skriva, jämfört med bara några få procent i det övriga Egypten.Det unika med Deir el-Medina är överflödet av skriftliga källor: ostraka (lerbitar med text), papyrus och gravinskrifter som avslöjar vardagslivet i detalj. Den framstående skrivaren Butehamon spelade en central roll i byns senare historia. Han ansvarade både för gravbyggen och för räddningsinsatser när gravplundrare hotade den kungliga nekropolen. Genom hans texter får vi inblick i rättssystem, samhällsstruktur och religiös praktik.Arbetarna fick ersättning i form av naturaförmåner – främst matleveranser – från staten. När dessa uteblev utbröt historiens kanske första dokumenterade strejker. Trots sitt isolerade läge hade byn ett aktivt socialt och rättsligt liv. Kvinnor kunde äga egendom, arbeta och spela viktiga roller i kulten. Prästerskapet var i huvudsak lekmannamässigt, men det religiösa livet var intensivt – särskilt kring skyddsgudinnan Meretseger och de årliga festligheterna tillägnade Amenhotep I, byns helgonkung.Bildtext: Gravkammaren tillhörande Nebenmaat i Deir el-Medina (TT219). Graven TT219 tillhör Nebenmaat, en skrivare verksam i den faraoniska dödskultens tjänst. Den ligger i hantverkarbyn Deir el-Medina på Thebens västra sida och är rikt dekorerad, vilket vittnar om Nebenmaats höga status i samhället. Foto: Nova13 – Eget verk, CC BY-SA 4.0.Musik: Oasis av Oleksii Abramovych, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Polska