Historia.nu med Urban Lindstedt

Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland bär spår av en massaker som sannolikt ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. En möjlig förklaring är att dådet var en del av en lokal maktkamp under den turbulenta folkvandringstiden. Forskarna har kopplat händelsen till en period då maktförhållandena förändrades i spåren av Västromerska rikets upplösning.

Hur fruktansvärd massakern än var har Sandby borg bevarat två ögonblick från för omkring 1 500 år sedan på ett ovanligt tydligt sätt: vardagslivet strax före katastrofen och spåren efter själva dödandet.

I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, fil.dr i arkeologi, enhetschef vid Museiarkeologi sydost på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningarna i Sandby borg, samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog och docent vid Linnéuniversitetet.

Folkvandringstiden, cirka 400–550 e.Kr., var en period av stora politiska och sociala förändringar i både Europa och Skandinavien. Västromerska rikets nedgång och upplösning, hunnernas expansion, krig och skiftande allianser påverkade samhällena även i södra Skandinavien.

Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 kända fornborgar på ön. Många av de öländska borgarna omges av kraftiga stenmurar och rymmer lämningar efter stenhus. Sandby borg skiljer sig från flera av de andra genom sitt utsatta läge alldeles intill Östersjön.

Murarna har uppskattats ha varit omkring fyra till fem meter höga. Men de skyddade inte människorna i borgen. Vid utgrävningarna har arkeologerna hittat kvarlevor efter minst omkring 30 individer, trots att bara ungefär en tiondel av borgens inre har undersökts. Flera kroppar låg kvar där människorna hade fallit.

De döda representerar alla åldrar, från spädbarn och barn till äldre vuxna. Tidiga osteologiska undersökningar visade en tydlig övervikt av män och kunde inte identifiera några kvinnor bland de könsbedömda skeletten. Senare DNA-analyser har dock visat att minst en av de undersökta individerna var kvinna.

Skadorna berättar om ett ensidigt våld. Flera offer har fått slag bakifrån eller från sidan, medan skador som ofta uppkommer när någon försöker försvara sig i strid saknas. Forskarna tolkar därför händelsen som en massaker snarare än ett regelrätt slag.

Efter överfallet tycks borgen ha övergivits. Människorna begravdes inte, och djur lämnades kvar. Samtidigt blev mängder av värdefulla föremål liggande, vilket talar emot att plundring var angriparnas främsta motiv. Att de döda inte fick någon begravning är särskilt anmärkningsvärt i ett samhälle där omfattande dödsriter hade stor betydelse.
Fynden visar också att åtminstone delar av befolkningen i Sandby borg hade tillgång till exklusiva föremål och långväga kontaktnät. Bland fynden finns förgyllda silverspännen, glas- och silverpärlor, smycken och föremål med ursprung eller förebilder långt söder och öster om Öland, ända ned mot områden inom det tidigare romerska imperiet.

Särskilt uppseendeväckande är hus 40. Där hittades en av borgens fem smyckesgömmor och kvarlevor efter minst nio människor. Sex skelett låg fortfarande sammanhängande, medan delar av minst tre ytterligare individer påträffades i huset. Skador på flera av dem visar att de utsattes för dödligt våld, och kropparnas lägen tyder på att de inte flyttades efter döden.

Det är just kombinationen av vardagsföremål, djurrester och människor som lämnades kvar som gör Sandby borg så speciell. Här finns inte bara spåren efter en våldsam händelse, utan också en sällsynt ögonblicksbild av livet i en öländsk fornborg under folkvandringstiden.

Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.

Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bara några mil från huvudstaden Helsingfors i Porkala upprättade Sovjetunionen i september 1944 en militär enklav i enligt med vapenstilleståndsavtalet efter fortsättningskriget. Arrendet skulle gälla i 50 år. Nu kunde sovjetiskt artilleri nå huvudstaden. Drygt sjutusen människor tvingades lämna sina hem innan sovjetiska trupper tog över det bördiga jordbrukslandskapet i Porkala.

Oväntat återlämnades Porkala till Finland den 26 januari 1956. De återvändande invånarna mötte bunkrar, igenvuxna åkrar och hus som rivits eller byggts om. En halvsekellång sovjetisk närvaro blev i stället den drygt elva år långa Porkalaparentesen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Rasmus Marjanen och Christoffer Holm, doktorander i historia vid Åbo Akademi, om Porkalaparentesen. De har bland annat arbetat med dokumentären Porkala - röster från parentesen som går att se på Kunskapskanalen.

Arrendeområdet omfattade omkring 380 kvadratkilometer land bara ett par mil från Helsingfors. Efter vapenstilleståndet hade invånarna omkring tio dagar på sig att lämna området före det sovjetiska övertagandet den 29 september 1944.

Från Porkala evakuerades 7 272 människortillsammans med sitt lösöre och omkring 8 000 husdjur. Skördar skulle bärgas, möbler flyttas och jordbruksredskap föras bort under extrem tidspress när det saknades transportmedel. Finland behövde samtidigt ordna nya hem åt över 400 000 människor från de avträdda områdena i Karelen, medan befolkningen i norr evakuerades inför Lapplandskriget mot de tyska styrkorna.

När den finländska befolkningen hade lämnat området byggde Sovjetunionen upp en sluten militärzon. Som mest uppskattas omkring20 000 sovjetiska soldater och 10 000 civila ha bott i området, även om olika källor anger något olika siffror. Där levde officersfamiljer och annan civil personal, och det fanns skolor, daghem, sjukhus, butiker och kulturverksamhet. Samtidigt byggdes kaserner, bunkrar, försvarsanläggningar, en militärhamn och ett flygfält i Friggesby.

Porkala hade en föregångare i Hangö udd. Efter vinterkriget 1940 tvingades Finland arrendera Hangö till Sovjetunionen som marinbas. De sovjetiska styrkorna lämnade området i december 1941, sedan fortsättningskriget hade förändrat det militära läget kring Finska viken.

När Finland sökte sig ur kriget 1944 återkom kravet på en sovjetisk bas. I vapenstilleståndsavtalet i Moskva den 19 september 1944 avstod Sovjetunionen från sina rättigheter till Hangö men krävde i stället Porkala som marinbas under 50 år. Valet var strategiskt. Porkala ligger vid en av Finska vikens smalare delar, mittemot det då sovjetkontrollerade Estland. Med kustartilleri och andra militära resurser på båda sidor av viken kunde Sovjetunionen kontrollera sjövägen mot Kronstadt och Leningrad.

Porkalas betydelse var också politisk. Arrendeområdets östra gräns låg bara omkring 18 kilometer från Helsingfors. Sovjetiskt artilleri hade kunnat beskjuta huvudstaden, och närvaron av en stor militärbas så nära landets politiska centrum fungerade som en ständig påminnelse om Finlands utsatta läge efter kriget.

Bildtext: Efter drygt elva år under sovjetisk kontroll återvände Porkala till Finland den 26 januari 1956. Återlämnandet blev en symboliskt viktig händelse under det kalla krigets första årtionde. Foto: U. A. Saarinen, 1956. JOKA Journalistic Photo Archive, U. A. Saarinen Collection, Riksantikvarieämbetet/Museiverket. CC BY 4.0. via Finna.

Musik: Cmin Sadness av Jason Donnelly, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig mot Ryssland och kringgå regeringsformens krav på ständernas samtycke till anfallskrig. Kungen ville flytta gränsen österut, stärka Sveriges ställning och bryta Rysslands inflytande över svensk politik. Med Gustav Vasa som förebild sökte han också själv en plats bland rikets stora kungar.

Kriget var dåligt förberett och mötte starkt motstånd inom delar av officerskåren. Efter motgångarna under det första fälttåget bildades Anjalaförbundet i Finland. Officersupproret utvecklades till en allvarlig politisk kris för Gustav III, men det danska angreppet mot Sverige förändrade situationen och gjorde det möjligt för honom att återvända från Finland och återta det politiska initiativet. Konflikten mellan kungen och delar av adeln skärptes samtidigt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker, författare och förlagsredaktör. Vid tiden för samtalet arbetade Nordland på en biografi om Gustav III. Den utkom 2025 som Överlevaren: En biografi om Gustav III på Historiska Media.

Kriget kan inte enkelt beskrivas som en svensk militär seger. Den 3 juli 1790 lyckades den svenska flottan bryta sig ur den ryska inringningen i Viborgska viken i det så kallade Viborgska gatloppet, men till priset av stora förluster. Bara några dagar senare, den 9 juli, vann den svenska skärgårdsflottan däremot en avgörande seger i det andra slaget vid Svensksund. Segern förbättrade Sveriges läge inför de fredsförhandlingar som avslutades i Värälä den 14 augusti 1790. Freden innebar inga gränsförändringar, men Rysslands tidigare möjlighet att göra anspråk på inflytande över Sveriges styrelseskick undanröjdes.

Kriget bidrog också till en inrikespolitisk situation där Gustav III kunde stärka kungamakten. Vid riksdagen 1789 drevs Förenings- och säkerhetsakten igenom med stöd av de ofrälse stånden och mot adelns opposition. Den ökade kungens befogenheter betydligt och gav honom bland annat rätt att själv inleda krig. Samtidigt behöll ständerna vissa befogenheter, vilket gör det mer precist att tala om en kraftigt stärkt kungamakt än om ett fullständigt envälde.

Bakgrunden till kriget fanns delvis i Sveriges långvariga konflikt med Ryssland. Efter nederlaget i hattarnas ryska krig och freden i Åbo 1743 hade Ryssland ett betydande inflytande över svensk politik under frihetstiden. Gustav III ville bryta detta inflytande och samtidigt åstadkomma en revision av den östra gränsen.

Anjalaförbundet växte fram efter den misslyckade svenska offensiven sommaren 1788. Den 9 augusti undertecknade sju officerare den så kallade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina II, där de föreslog fredsförhandlingar och en återgång till gränsen före 1743. Den 12–13 augusti samlades 113 officerare på Anjala gård och anslöt sig genom en deklaration i huvudsak till notens krav. Officerarna ifrågasatte krigets laglighet och ville både få till stånd fred och förändringar i rikets styrelseskick.

Vid årsskiftet 1788–1789 kunde Gustav III låta gripa flera av förbundets ledare. Flera dömdes till döden, men endast överste Johan Henrik Hästesko avrättades.

Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden

Bild: Porträtt av Gustaf III klädd i svenska dräkten, bärandes Svärdsorden och Vasaorden kring halsen, Serafimerordens ljusblå band och kraschan, sittandes i en rikt möblerad interiör, hållande i höger hand brev, på det förgyllda skrivbordet en byst av Gustav II Adolf - sittande knäbild, Public Domain

Musik: String Arpeggios av Boris Skalsky, Storyblock Audio
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig och Moskva ingrep aldrig.

De kommunistiska regimerna hade etablerats hårdhänt i länder som Röda Armén erövrat under andra världskriget. Frihetsvågen 1989 blev möjlig genom en kombination av långvarig ekonomisk stagnation, regimernas förlorade legitimitet, ett uthålligt civilsamhälle och ett avgörande politiskt vägval i Moskva.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.

Vid konferenser i Jalta och Potsdam förhandlade andra världskrigets segrarmakter om efterkrigsordningen. I Jaltas deklaration om det befriade Europa åtog sig de allierade att verka för representativa regeringar och fria val. I praktiken blev Röda arméns militära närvaro avgörande för maktutvecklingen i stora delar av Öst- och Centraleuropa.

De kommunistiska partierna var efter kriget för svaga för att vinna fria val på egen hand. I stället skaffade de sig med Moskvas stöd stegvis kontroll över statsapparaten och slog ut politiska motståndare. I slutet av 1940-talet hade Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien blivit kommunistiska enpartistater under starkt sovjetiskt inflytande. DDR bildades 1949 i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland.

Under 1940-talets slut och 1950-talets början konsoliderades makten med stalinistisk brutalitet. Skådeprocesser och utrensningar drabbade både civila dissidenter och partimedlemmar som misstänktes för bristande Moskvatrohet. Jordbruket tvångskollektiviserades och ekonomierna underställdes en strikt planekonomi med ensidigt fokus på tung industri. Samtidigt byggde hemliga polisorganisationer som östtyska Stasi och rumänska Securitate upp massiva nätverk av informatörer som genomsyrade vardagslivet med ständig övervakning.

Trots den hårda repressionen upphörde motståndet aldrig helt. Östberlinarna reste sig 1953, den ungerska revolten bröt ut 1956 och Tjeckoslovakien försökte 1968 genomföra reformer under parollen "socialism med ett mänskligt ansikte". Dessa försök krossades dock snabbt och våldsamt av sovjetiska stridsvagnar under Brezjnevdoktrinen, vilken gav Moskva rätt att militärt ingripa mot varje hot mot det socialistiska systemet. När den oberoende fackföreningen Solidarność växte fram i Polen 1980 tvingades regimen svara med undantagstillstånd och massarresteringar för att hålla fast vid makten.

Att revolutionerna 1989 lyckades där tidigare uppror misslyckats berodde på en samverkan mellan strukturella kriser och nya politiska förutsättningar. Ekonomiskt präglades östblocket av kronisk varubrist, teknologisk eftersläpning och växande skulder till västvärlden.

När Michail Gorbatjov tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985 inledde han reformprogrammen glasnost och perestrojka. Framför allt signalerade Moskva att man övergivit Brezjnevdoktrinen och inte längre tänkte ingripa militärt för att rädda satellitregimerna. Tillsammans med ett alltmer organiserat civilsamhälle, underjordisk litteraturspridning och ett internationellt ramverk genom Helsingforsavtalet 1975 bröts den politiska apatin.

Bild: Berlinmurens fall 1989. Bilden visar öst- och västtyskar vid Brandenburger Tor, återgiven på en permanent offentlig dokumentationsvägg i Berlin. Foto: Lear 21, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ludwig van Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen med ”Ode an die Freude”, i en inspelning från 1956 under dirigenten Jascha Horenstein, med Wilma Lipp, Elisabeth Höngen, Julius Patzak och Otto Wiener. Public Domain Mark 1.0, via Internet Archive.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Königsberg var en gång Preussens huvudstad där två kungar krönts. Men efter att fästningsstaden kapitulerade för Röda armén den 9 april 1945 kom stadens tyska historia att utplånas. Efter kriget bytte staden namn, befolkning, språk och nationell tillhörighet.

Sovjetunionen ville inte bevara Ostpreussens tyska historia. Königsberg blev det sovjetiska Kaliningrad. I dag är staden centrum i en rysk exklav mellan Polen och Litauen. Gamla stadsportar, Immanuel Kants grav och den restaurerade domkyrkan påminner om Königsberg, medan sovjetiska bostadsområden och ryska militäranläggningar berättar om det samhälle som skapades efter 1945.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om Königsberg. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

År 1255 reste korsriddare en borg på ruinerna av en baltisk bosättning vid floden Pregel. Den fick namn efter en böhmisk kung och blev utgångspunkt för krig mot Europas sista hedniska folk. Senare skulle Königsberg bli berömt genom filosofen Immanuel Kant. När det tyska kejsardömet bildades 1871 var Königsberg Ostpreussens ekonomiska, kulturella och administrativa centrum.

Första världskriget förändrade stadens läge. Genom Versaillesfreden skapades en polsk korridor till Östersjön, vilket skilde Ostpreussen från övriga Tyskland. Königsberg blev centrum i en tysk exklav. Ekonomiska problem, arbetslöshet och en känsla av politisk utsatthet bidrog till att nazismen fick starkt stöd i regionen – 56 procent röstade på Nazisterna 1932.

Den medeltida stadskärnan, slottet, universitetet och domkyrkan skadades svårt i augusti 1944 av brittiskt bombflyg i två omfattande anfall. När Röda armén ryckte in i Ostpreussen vintern 1945 försökte hundratusentals människor fly västerut genom kyla och kaos.

Hitler hade förklarat Königsberg som en fästning som skulle försvaras till varje pris. Den 6 april 1945 inleddes det sovjetiska slutanfallet. Tre dagar senare kapitulerade den tyske befälhavaren Otto Lasch. De civila som fanns kvar drabbades av hunger, sjukdomar, tvångsarbete och övergrepp.

Vid Potsdamkonferensen sommaren 1945 ställdes norra Ostpreussen under sovjetisk kontroll. Året därpå döptes Königsberg om till Kaliningrad efter den sovjetiske politikern Michail Kalinin, som saknade anknytning till staden. Den kvarvarande tyska befolkningen fördrevs huvudsakligen 1947–1948. I dess ställe anlände människor från Ryssland, Belarus, Ukraina och andra delar av Sovjetunionen. På bara några år genomfördes ett nästan fullständigt befolkningsutbyte.

De sovjetiska myndigheterna ville skapa en ny socialistisk stad, inte återuppbygga det tyska Königsberg. Gamla gatunamn ersattes, ruiner revs och breda trafikleder samt stora bostadsområden anlades. Königsbergs slott sprängdes slutligen under 1960-talet. Domkyrkan bevarades däremot som ruin, delvis eftersom Kants grav låg intill.

Under kalla kriget blev Kaliningrad en viktig bas för den sovjetiska Östersjöflottan. Regionen var starkt militariserad och i stor utsträckning stängd för utländska besökare. Den officiella historien betonade Röda arméns seger, medan stadens tyska och preussiska förflutna tonades ned.

Bild: Sprängningen av tornet på Königsbergs slott i Kaliningrad 1959. Rivningen blev en del av den sovjetiska omvandlingen av den tidigare östpreussiska staden efter andra världskriget. Foto: okänd fotograf, ur Heinrich Langes samling. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ostpreußenlied, ”Land der dunklen Wälder”. Sången, komponerad av Herbert Brust med text av Erich Hannighofer, blev under 1930-talet en regional hymn för Ostpreussen. Inspelningens ursprung okänd. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.