Sionismen – från religiös längtan till en nationalistisk rörelse
Sionismen – idén att judar i diasporan skulle återvända till Sion, det bibliska namnet för Jerusalem – härstammar så tidigt som från den babyloniska fångenskapen omkring 500 f.Kr. Men det var först i modern tid, under antisemitismens tryckning, som sionismen utvecklades till en nationalistisk rörelse och omvandlade religiös längtan till politisk handling.Rörelsen kombinerade europeiska idéer om folkstyre med en djup kulturell och historisk identitet och lockade både sekulära judar, som sökte trygghet, och religiösa, som såg det som profetisk uppfyllelse. Sionismen bortsåg dock från att kristna och muslimska araber sedan länge bodde i det historiska Israel.I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Göran Rosenberg om sionismens idéhistoriska rötter, legitimitetskamp och vägen till staten Israel 1948. Rosenberg är författare till Det förlorade landet – Israel, en personlig historia.År 1896 publicerade den wienbaserade journalisten Theodor Herzl pamfletten Der Judenstaat ("Den judiska staten") där han föreslog ett judiskt hemland som en politisk nödvändighet, född ur Europas antisemitism. Detta ledde till Baselprogrammet och bildandet av Sionistiska organisationen vid första sionistkongressen 1897.Tidigare hade aliyah-idén vuxit fram genom tänkare som Zvi Hirsch Kalischer och Moses Hess, vilka betonade judars egeninsats för nationell upprättelse snarare än gudomlig frälsning. Rörelser som Ḥovevei Ẓiyyon stödde framväxten av judiska bosättningar i Palestina mellan 1870 och 1897, ofta med hjälp av filantroper såsom Rothschilds.Utvandring skedde i vågor, i takt med antisemitismens svängningar. Stora pogromer i Ryssland väckte den första emigrationsvågen. Under första aliyah (1882–1903) anlände cirka 65 000 judar, främst från Östeuropa, och grundade jordbrukssamhällen som Rishon LeZion och Zikhron Ya’akov. Andra aliyah (1904–1914) präglades av socialistiska pionjärer som betonade hebreiskt arbete och kibbutzrörelsen.År 1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen, som stödde upprättandet av ett judiskt nationellt hem i Palestina. Under det brittiska mandatet (1920–1948) ökade invandringen, men arabiskt motstånd växte, vilket ledde till Peelkommissionens delningsförslag 1937 om arabisk och judisk stat.Efter Förintelsen intensifierades kravet på en judisk stat. FN:s delningsplan 1947 (resolution 181) banade väg för utropandet av staten Israel den 14 maj 1948 av David Ben‑Gurion. Detta följdes av arab‑israeliska kriget och den massflykt eller fördrivning av palestinier som kallas Nakba.Efter statsbildningen omvandlades sionismens roll — från nationellt skapande till konsolidering och statens säkerhet. Det blev allt svårare att förena demokratiska ideal med ambitionen att vara en judisk stat. Efter sexdagarskriget 1967 blev Israel ockupationsmakt; sionismen radikaliserades genom offensiv bosättarpolitik, palestinier tvingades leva under rättslöshet och arabisk mark konfiskerades.Bild: Judiska flyktingar anländer till Haifa, Wikipedia, Public domainMusik: Klezmer Inspired Dance av The Turquoise Moon, Storyblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.