Historia.nu med Urban Lindstedt

Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet forskarna inte.

Språket är en av de egenskaper som tydligast skiljer människan från andra djur. Många djur kommunicerar på avancerade sätt, men det mänskliga språket är öppet och produktivt: vi kan skapa och förstå yttranden som aldrig tidigare har formulerats. Språket gjorde det möjligt att samordna handlingar, dela kunskap och föra erfarenheter vidare mellan generationer.

Enligt lingvisten Sverker Johansson kan en avgörande fas i språkets utveckling ha inträffat hos Homo erectus för omkring 1,5 miljoner år sedan. Det är dock en hypotes – det finns inga direkta spår av talat språk i fossilmaterialet. Under en mycket lång utveckling kan gester, läten och andra former av kommunikation gradvis ha utvecklats till allt mer komplexa språkliga system och så småningom till de berättelser som bär vår kultur.

I avsnitt 115 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sverker Johansson, fysikern som blev lingvist och som är verksam vid Högskolan Dalarna. Han är författare till På spaning efter språkets ursprung, utgiven av Natur & Kultur. På spaning efter språkets ursprung hos Natur & Kultur

Människans talapparat skiljer sig från de andra människoapornas och möjliggör en ovanligt stor variation av språkljud. Andra människoapor kan lära sig att använda tecken och symboler i kommunikation med människor, men de uppvisar inte den produktivitet och komplexitet som kännetecknar mänskligt språk.

Våra förfäder använde sannolikt allt som stod till buds för att kommunicera: blickar, tecken, gester och läten. Fossil från människor som levde för omkring en halv miljon år sedan visar dessutom anatomiska förändringar i bland annat tungbenet som närmar sig den moderna människans. Sådana fynd ger ledtrådar till talförmågans evolution, men de kan inte i sig bevisa att ett fullt utvecklat språk redan fanns.

Språket har två sidor som är svåra att skilja åt. Den ena är människans biologiska språkförmåga, som bygger på hjärnans och talapparatens egenskaper. Den andra är språket som socialt system: de gemensamma konventioner som gör att människor kan vara överens om vad ord och uttryck betyder och därmed förstå varandra.

Bildtext: Rekonstruktion av Homo erectus, en art som kan ha spelat en viktig roll i språkets tidiga utveckling. Foto: Werner Ustorf, 2019. CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons.

Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt.

Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike.

Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap.

Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen.

Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser.

De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum.

De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen.

Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient.

Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner.

Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen.

De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten.

Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier blev färska grönsaker betydligt vanligare, samtidigt som mjölken började förlora sin ställning som självklar måltidsdryck.

Färska salladsgrönsaker fick exempelvis ett tydligare genomslag under 1970-, 80- och 90-talen, medan mjölkkonsumtionen började minska markant från 1980-talet.
Under det senaste århundradet har det mesta som rör våra måltider förändrats: våra kök, hur vi handlar, hur vi lagar maten och hur vi äter den. En av de mest påtagliga förändringarna är att den gemensamma middagen har blivit mindre självklar. Många äter i dag framför tv:n eller en annan skärm – ibland ensamma.

Måltider handlar också om oskrivna regler och vardagsrutiner. Skillnader i hur svenskar och danskar diskar har till och med använts inom etnologisk forskning som exempel på hur till synes obetydliga vanor kan utvecklas till markörer för nationell identitet.

Samtidigt har svenska matvanor visat sig vara mycket mottagliga för influenser utifrån, inte minst i form av nya kryddor, råvaror och maträtter. Maten ska inte längre bara mätta. Den kan också signalera livsstil, identitet och status.

I avsnitt 134 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet med mat och måltidskultur som specialitet. Jönsson är författare till Svensk måltidskultur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2020. Svensk måltidskultur hos Carlsson Bokförlag

Samtalet handlar bland annat om hur mjölken relativt sent blev en självklar svensk måltidsdryck. Den slog igenom från slutet av 1800-talet och fick en särskilt stark ställning från 1930-talet, innan vatten och andra drycker började ta över under 1980-talet. Vi söker också julbordets ursprung och frågar oss vad en människa från 1800-talet skulle sakna på ett modernt julbord.

Bild: Familjen Skötsner-Edhlund äter julgröt, Östhammar, Uppland. Fotograf: Skötsner-Edhlund, Uppladsmuseet, public domain

Musik: Upbeat Cheerful Electro Swing av Volodymyr Piddubnyk.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden.

När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974.

Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning.

Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism.

Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer.

Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism.

Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska.

Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman.

Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND.

Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett stort politiskt inflytande – antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent.

Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus. Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt.

I avnitt 130 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Hon är aktuell med boken Svenska Drottningar – I blickfånget från Vasatiden till idag.

Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien, wikipedia.

Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Soundblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.